Det är sättet som LKAB bryter järnmalmen på som gör att marken påverkas. För varje skopa malm som lastas ut i gruvan följer det efter gråberg ovanifrån och marken sjunker litegrann.
Eftersom malmkroppen lutar ner i marken går brytningen både mot djupet och österut, närmare staden. Gruvbrytningen pågår inte under staden, och det finns inga stora salar eller bergrum som plötsligt kan kollapsa eftersom gråberget hela tiden fyller ut platsen där malmen legat.
Rakt ovanför brytningen, inne på avspärrat område, är deformationerna som störst. Där har marken sjunkit mycket och i olika etapper så att det bildats stora förkastningar.
Några hundra meter närmare staden syns de första sprickorna. De ligger också inom avspärrat område. När de syns första gången är de så små att det ser ut som om någon dragit en pinne längs marken. Närmare gruvan blir de större och större.
Längst bort från gruvan syns deformationerna inte alls. Men de går att mäta med hjälp av betongplintar som placeras ut flera år innan marken börjar röra sig. Uppe på plintarna kan gruvmätarna sätta sina GPS-instrument och för att se om det skett någon förändring. Så långt från brytningen rör sig marken i sidled, mot gruvan, många år innan den börjar sjunka.
Marken uppför sig som ett gummiband och kan töjas ut innan det blir sprickor eller skador på vägar och hus. Det sker också naturligt av till exempel tjäle eller grundvattenförändringar. Miljödomstolen har fastslagit ett villkor för hur mycket marken får röra sig innan platsen måste göras om till gruvområde. Långt innan de första sprickorna i marken kommer ska alla som bor ha flyttat från platsen och marken vara omgjord till Gruvstadspark.