För att det ska vara lönsamt att bryta malm måste brytningsmetoden innebära att så mycket som möjligt av fyndigheten kan tas ut, att processen är effektiv och framförallt att den är säker för dem som arbetar under jord.
Därför använder LKAB skivrasbrytning, en metod som innebär att man spränger lös och lastar ut malmen underifrån, och låter gråberg från hängväggen ovanför fylla igen tomrummet som bildas. På det sättet kan man ta ut nästan all järnmalm som finns i malmkropparna, och dessutom behöver inte gruvarbetarna arbeta nära stora öppna brytningsrum.
Med skivrasbrytningen kan LKAB både hålla en hög säkerhet och ta ut så mycket malm att gruvbrytningen blir lönsam.
Berget fyller ut hålrummen
Eftersom malmkroppen i Kiruna stupar snett neråt i marken bildas en så kallad hängvägg mot öster när malmen bryts. Liggväggen väster om malmkroppen är stabil, och där läggs all infrastruktur i form av vägar, schakt, ventilation och så vidare.
Hängväggen som friläggs när brytning går neråt ska inte hänga fritt utan spricker upp, rasar in och fyller successivt ut hålrummet efter malmen. Det är en långsam process som pågår för varje skopa malm man tar ut, och så har det varit sedan man började bryta i större skala under jord i Kiruna i slutet på 1950-talet. Innan dess bröts malmen i dagbrott från ytan, och man ser än idag det avlånga hål som följer malmens läge.
Spänningarna ändras
Det gråberg som fyller ut den utbrutna malmen har inte samma egenskaper som malmen vilket gör att bergspänningarna förändras i berget närmast gruvan. Att berget beter sig på det sättet är något som hör till storskalig gruvbrytning.
Den uppsprickning som sker i malmkropparnas hängväggar och de spänningar och sättningar som orsakar vibrationer i marken är noga övervakade, även om den exakta tidpunkten är mycket svår att förutsäga.
Den norra delen av malmkroppen, Sjömalmen, började inte brytas i dagbrott som resten av gruvan. Där startade brytningen under jord, och därför sjunker marken ovanför brytningen när gråberget fyller ut hålrummen efter malmen. Att det uppstår nya hål där sjön Södra Luossajärvi har torrlagts visar alltså att skivrasbrytningen fungerar precis som det är tänkt.