Grunden till alltihop är järnmalmen. Det är formen och läget på den som avgör var deformationerna kommer att ske. Malmens storlek och kvalitet avgör också om den över huvud taget är brytvärd, alltså om det lönar sig att bygga tunnlar och schakt och flytta ner maskiner och utrustning allt djupare. Därför provborrar man för att ta reda på så mycket som möjligt.
LKAB har provborrat malmkroppen i Kiruna så att man vet att den är mer än 1500 meter djup och 4 kilometer lång. Men man ser inte slutet, vare sig mot djupet eller mot den norra änden. Den norra delen kallas Sjömalmen, och där borrar man just nu för att se hur långt in under staden som malmen går.
Produktionstakten, alltså hur snabbt man bryter ut malmen, påverkar också deformationerna på ytan. Tar man ut mycket malm går det fortare, tar man ut lite går det långsammare. För att gruvbrytningen ska vara lönsam måste man passa på att bryta så mycket man kan när det är goda tider och man får bra betalt för malmen. Om man skulle ”spara” malm för att ha kvar senare eller för att få mer tid att planera stadsomvandlingen, skulle LKAB inte ha råd att fortsätta gruvbrytningen. När man ska beräkna deformationerna i framtiden är det här en svår sak att veta något om. Ingen kan idag säga vad malmpriserna kommer att vara om 10, 25 eller 50 år.
Berggrunden ovanför malmen avgör hur snabbt deformationerna sprider sig. Om berget är kompakt och hårt tar det lång tid för sprickor att leta sig upp, men om det finns delar som är uppspruckna av naturen, så kallade krosszoner, så kan det gå fortare.
För att veta mer om bergmassan provborrar LKAB i den. Då får man reda på vilka bergarter som finns och hur de ligger. Man ”lyssnar” också på berggrunden genom att stöta i marken och mäta ekona som kommer tillbaka. Det fungerar som ekolod på båtar, fast med stötvågor i stället för ljudvågor. Då kan man se olika skikt och naturliga sprickor i berget. Med hjälp av resultatet kan man sedan beräkna hur snabbt gruvans påverkan rör sig genom bergmassan.